Varför fortsätta kämpa?

Ibland blir jag enormt less på min häst, att hon ska ifrågasätta minsta lilla sak jag ber om. Silja börjar inte trava för att man lägger på skänklarna, smakar eller viftar med spöet. Först ska hon testa få sin vilja igenom säkert 10 gånger innan hon ens testar att ta något travsteg... Ibland undrar jag varför jag lägger så mycket tid och energi på denna häst när hon inte ens längre uppsakattar att få komma ut i skogen, hon bara tjurar och vill hem.

Ibland kan hon vara så sjukt fin, det är då jag sätter upp målen, tänk att få hon så fin att vi kan göra de där fina galoppmbytena vi gjorde för några år sedan! Hoppa lite hinder och få rida i alla fall lite dressyr i en paddock!

Visst kan jag sätta upp hinder och hoppa, lätt som en plätt, men jag vill kunna rida min häst i dressyr innan vi börjar hoppa igen. Jag förstår inte vart hon får den här tjurigheten ifrån. År efter år är det samma sak, det är så tråkigt... Tänk om jag kunde ha en snäll häst som någon gång inte ifrågasätter allt jag ber om varje sekund jag sitter på ryggen!

Att jag efter alla dessa år, fortfarande rider flera dagar i veckan, än fast vi knappt vissa dagar får någon vettig ritt. Av årets 365 dagar tror jag Silja är på ett hyffsat humör max 50 av det dagarna!